Set to ignore

Sitter nu på nionde våningen, ovanför ett höstoranget Malmö, och tänker tillbaka på fredagen.
Vi hade nämligen lite problem med att hitta till Forum. Jag hade framförhållning och hade gått till Google Maps och ritat ut en karta. Det var meningen att det skulle vara enkelt, det låg bara 1,2 km från huvudbangården, på en relativt rak väg.

MEN, det visade sig snart att den här kartan stämde inte alls. Efter att vi hade gått i en kvart och var i ett område långt utanför kartan insåg vi att vi var tvungna att fråga efter vägen. Vi gick in i en biograf och Caroline gick fram till första paret vi såg och sa "Ursäkta?". Och sedan en gång till. Och en gång till. Men uppenbarligen var det danska paret inte ett DUGG intresserade av att hjälpa till utan vände ryggen och gick därifrån. Så då gick jag fram till kassan och frågade mannen bakom om vägen till Forum. Han verkade säker på sin sak, så vi följde hans beskrivning, där vi skulle passera två sjöar och sedan gå till vänster. Vi passerade en sjö...

men den andra kom aldrig. Då beslutade vi oss för att fråga igen. Tyvärr råkade de två unga killar jag frågade vara helt borta, då de var påtända. Men efter ett tag fick vi en någorlunda exakt vägbeskrivning. De visste trots allt att det var Greenday som skulle spela. Men efter ett tag av att ha gått neråt, tillbaks dit vi kom ifrån, hittade vi inte den stora vägen som de hade beskrivit. Då försökte Moa på nytt fråga om hjälp, men ännu en gång blev hon totalignorerad av de förbipasserande. Det var som om vi var uteliggare som var ute efter pengar. Men tillslut stannade två tjejer, som var utbytesstudenter, som visste precis var det låg. Vi fick följa dem uppför gatan, där vi nyligen varit, och de visade oss en korsning där vi bara skulle gå RAKT ner. Detta var självklart den korsningen där vi träffat de två påtända killarna.

Den här berättelsen påvisar en del saker. 1. Danskar hatar svenskar (alternativt alla utlänningar, med tanke på deras flyktingpolitik) 1. Danskar älskar knark och 3. de enda trevliga och vettiga personer som finns i Danmark är utbytesstudenter.

Ps. Det bör nämnas att 4. Jag hatar inte danskar. Jag förstår mig bara inte på dem. Ds.

GreenDay, Forum, Danmark

IJag har sett Greenday två gånger innan, båda gånger i Dublin, 2005 respektive 2006. Då var konserten exakt likadan, men eftersom de nu har släppt en ny skiva förväntade jag mig ett nytt upplägg. Riktigt så blev det väl inte. De började med att spela fyra låtar på raken från den nya skivan, 21st century breakdown, under vilka jag stod där som ett fån. Visst, jag har hört 21 guns en eller två gånger på radio och Know your enemy har fastnat någorlunda, men jag äger inte skivan och därför var det svårt att hänga med. Men sedan bröt de av med Boulevard of Broken Dreams och jag började känna peppen. För att sedan återgå till ett till spår från den nya skivan. Gah. MEN! Sedan kom en kavalkad av "gamla godingar", jag tror nog de lyckades spela låtar från alla deras skivor (förutom 1039/Smoothed out slappy hour) och dessutom låtar som inte varit deras största hits, men bra ändå - She, When I come around, King for a Day (hela scenen blinkade i regnbågsfärger).

MEN! (igen) Jag hatar mellanspel. Om det är en rockkonsert är det en rockkonsert och då är jag inte ett DUGG intresserad av långdragna gitarrsolon eller saxofonsolon eller något jävla mellanspel överhuvudtaget. Det ska gå i ett. Jag tittade mig runt omkring under ett av dessa många mellanspel och folk såg rent ut sagt uttråkade ut. Och det var jag med! Visst att man kan ta upp ett tolvårigt fan och "frälsa" honom i mitten av en låt. Det är lite lagom spexigt. Men annars är det inte okej! Och mindre explosioner tack. Första gången var det överraskande. Andra gången blev man lite rädd. Tredje gången kände man sig som om man var i mitten av en mellanösternkonflikt. Fjärde, femte och sjätte gången var man van. Och uttråkad. Men allt som allt var det en bra konsert. Allt den saknade var en lätt fylla, men det kan jag inte klandra Billie Joe och company för.

Tattoo Expo XV

I fredags var jag och min kära lillasyster på Tatueringsmässan på Amiralen som återkommer varje år. Jag var mest där för att kolla läget. Har tänkt gå på det sen gymnasiet, men varje gång har det inte blivit av. Jag har jobbat, det har varit för dyrt och så vidare. Men nu var vi där, och det var trevligt. Skön stämning, två pubar, snygga kläder, band som spelade, och såklart en massa tatuerare. I år var där 62 olika bås att välja mellan. Hade egentligen inte tänkt tatuera mig, men Moa hade äntligen lyckats fixa mina föräldrars namnteckningar, så jag hämtade ut kontanter ifall ifall. Och rent spontant gick jag till House of Pains bås och hörde om han hade tid, och hur mycket det skulle kosta. Efter att ha fått ner priset med en hundralapp skulle jag helt plötsligt fixa stenciler. Så så snabbt gick det. Sen satt jag där helt plötsligt med nålar som gick in i min hud och lämnade färgavtryck. Bilder utlovas snart.

Time off?

Nu är vår artikel om Ulf Holm färdig. Efter att vi har kapat 3/4 av själva intervjun fick vi ihop något som liknar en artikel. Tyvärr känns det lite ytligt nu, men antagligen är det bara som vi känner eftersom vi vet hur mycket vi slaktat. Artikeln ger mig också ett arbetsprov att skicka in till Lundagård. Och det är väl.. bra.

Eftersom vi var färdiga med artikeln redan igår är jag "ledig" idag. Egentligen borde jag läsa kurslitteraturen, men efter att ha jobbat hela helgen och med tanke på mitt schema resten av veckan har jag beslutat mig för att ta en dag ledig. Imorgon ska det påbörjas ett grupparbete om ett modernt krig/konflikt. Min grupp har valt norra Kurdistan vilket jag vet lite eller inget om, så det ska bli intressant. Och imorgon är det dans igen! Skoj. Nu har jag även anmält mig och Helene till en buggkurs som börjar i november. Ah. It's dancy dancy dancy time..

Red red wiii-iiii-iiinnee..

Är det bara jag som har sett reklamen för Lindeman's vin på kanal 5? Där ett gäng 30plussare har picknick i skymningen en fin sommardag, och dricker vin. Kan någon förklara för mig VARFÖR jag finner den här reklamen så fruktansvärt attraktiv? Jag vill vara där hos dem, och dricka vin ur överdimensionerade vinglas (BAH, som om man tar med sig vinGLAS på picknick) och vika filten runt mig när det blir lite kyligare på kvällen.. Jag hör inte ens till deras demografiska målgrupp! Jag är inte trettio, jag är inte övre medelklass och framförallt dricker jag inte vin. Vet ni vad det här borde kallas, trots att reklamen uppenbarligen påverkat mig? ADVERTISING FAIL.

Och för er som inte har sett Will Ferrell och hans dotter Pearl i The Landlord. Do it.
NOW!
http://www.funnyordie.com/videos/74/the-landlord-from-will-ferrell-and-adam-ghost-panther-mckay

From Linköbing to Bollywood

Efter ett helguppehåll och lite till är det nu dags att berätta om mina bravader.
Jag var i Linköping. Det var fest. Det var mycket trevligt. Där var gratis öl och kräk från balkongen (inte givet ur min mun). Där var en däckad pojkvän och snuvning på utgång till Linköpings beryktade studentställe Herrgården. Men det var okej. Där var försening på tåget på vägen hem. Som vanligt. Där var en irriterad Karin som till slut kunde uppskatta tågfärden genom nattSverige.

Sen så blev det research. Prat med myndigheter som inte ville samarbeta. Och lite prat med myndigheter som anställde trevliga människor. Mm.. Stadsarkivet i Lund. Fina grejer. Sen blev det frågor av det hela. Och idag en intervju med Ulf Holm. En hyvens tjomme. Förhoppningsvis blir det en artikel av det hela.

Och igår var det Bollywooddans. Intensivt, hurtigt, svettigt och massor med skoj. Dit återvänder jag. Yeah.

So far so good

Spenderar ytterligare en dag med att studera - dock är det lite mer påtvingat den här gången då det är inför en gruppuppgift som ska lämnas in imorgon. Jag "researchar" helt enkelt, men som tur var innebär det här bland annat att jag läser kurslitteraturen, så det känns inte så stressigt. Två flugor i en smäll! Känner mig dock seg som melass idag, detta planerar jag att motverka genom att dricka fyra koppar kaffe. Har redan gått igenom två. Min mage kommer att älska mig om några timmar!

Har efter månaders av tjat (vi åkte till New York i april) fått min kära systers bilder från USA. Jag har själv inte ens fått se dem förrän nu, så det var ju lite spännande att se vad som fastnat. Jag hade det huvudsakliga ansvaret för bilderna under dagen, men eftersom jag hade Gunnarsons klumpiga (men underbara) systemkamera släpade vi inte med oss den på kvällarna. Så alla kvällsbilder fanns bland de jag fick nu. Tyvärr var merparten väldigt oskarpa. Jag hade tänkt presentera New York-upplevelsen genom en självstudie, som jag kallar Känslotillstånd i Äpplet.




Förlorat sina händer i Äpplet.



Något syrligt har hamnat i munnen i Äpplet.



Irriterad på solen i Äpplet.



Uttråkad i Äpplet.



Skogstokig i Äpplet.



Högt upp i luften i Äpplet.



Morgontrött i Äpplet.

Tada!

Det var ett tag sen jag skrev här! Så, nu har vi fått den delen överstökad.
Har idag haft en ledig dag som inte har varit så ledig, men trevlig ändå. Hissen är fixad efter en veckas reperationer så nu slipper vi springa upp och ner från nio trappor vilket är värt att fira i sig. Har ägnat dagen åt att läsa kurslitteratur (Yrke på glid - om journalistikens de-proffesionalisering) vilket var rätt tråkigt och dessutom deprimerande. Det klassiska svenska moment 22 kommer ju alltid fram när det gäller att söka jobb - och så även i statistiken uppenbarligen. Man blir hemskt lycklig av att läsa saker som att "58% av tidningarna kräver tidigare erfarenheter inom medievärlden" och "enbart 11% av tidningarn efterfrågade journalistutbildning i sina annonser." Inte för att jag naivt gått omkring och tänkt att det skulle vara världens lättaste grej att få jobb efter examen.. Men att läsa det svart på vitt är .. nedstämmande. Dock har jag bestämt mig för att bli världens bästa journalist som ingen kan säga nej till så det löser sig nog ändå.


I helgen är det jobb som gäller - uppblandat med lite nöje. Vi ska ut imorgon och för en gångs skull ska jag följa med trots en tidig morgon dagen efter - men jag har satt en deadline på klockan två senast, så jag inte kräker på korven imorgon.


I övrigt så var vi och så Videocracy med klassen igår, funderar på att recensera den på min filmblogg (ohh!) snart så håll koll där. Kanske behandlar jag District 9 när jag ändå är igång. Och på tal om moment 22; mailade Lundagård, lunds studenttidning igår. Lisa hade tidigare varnat mig för att de kräver arbetsprov så jag tänkte höra mer ingående om vad som gäller. Det var allvarliga grejer - CV, personligt brev om vad man gjort, kan göra och vill göra, plus då arbetsprov som ska vara någon slags artikel eller reportage. För en vanlig student har oftast gjort artiklar och reportage innan..? Uppenbarligen är det den svenska modellen att det krävs arbete för att få arbete vilket sannerligen är retarderat och den största anledningen till varför jag stack till Irland och jobbade där. Där ger de en chanser baserat på ens POTENTIELLA kompetens och personlighet - de ser chansen att träna en till att bli den medarbetaren de vill ha. Vilket jag tycker är vettigt. Erfarenhet är ett plus där som här men inte en absolut nödvändighet. De ser till kemin mellan kollegor också, och andra mer humana metoder. Aja, nog sagt om det här. Nu ska jag gå och sätta en deg.

He´s a keeper

Det var ett tag sedan jag skrev nu (är det bara jag eller börjar merparten av mina inlägg på detta sätt?) men jag har goda anledningar. Jag har fyllt år, ordnat fest, firat midsommar, firat att jag kommit in på journalistprogrammet, besökt föräldrarna och jobbat. Och träffat Helene - i mer än två timmar den här gången.

Födelsedagen var mysig, fick bullar från Systrar&Bröder av Gunnarson till frukost. Sedan skulle vi till veterinären och ge Bob sin tolvveckorsspruta - att höra en valp tjuta är sannerligen det finaste man kan göra på sin födelsedag. Det drog ut på tiden, men på vägen hem unnade vi oss konditorikakor som vi skulle avnjuta till kaffet. Sedan blev det dock stressigt! Potatissallad skulle göras, tårta skulle monteras och grillen skulle tändas. Det fick jag göra som vanligt, då Gunnarson inte är en riktig man. Sedan kom vännerna och systrarna över och vi grillade och söp till det. Fina grejer.

På torsdagen åkte jag hem till föräldrarna med resterna av tårtan och där fick jag ett hysteriskt samtal från Lisa, som nu fått ett mail om antagningen och kommit in. I mailet hade hon sett både min och Gunnarsons e-mailadresser, vilket innebar att vi två också kommit in, med största sannolikhet. Det följdes av mig, hysteriskt rusande upp för trappan för att bekräfta aningarna genom att kolla min mail. När jag sett att jag också blivit antagen ringde jag självklart Gunnarson. Awesome.

Midsommar sammanfattar jag med dessa ord; mat. tequila. hej knekt. nattbarncykling. pontuspladder. Over and out.

Ps. titlen på detta inlägg innebär SJÄLVKLART att vi ska behålla Bob. för evigt. Så vi är nu officiellt hundägare.

Terminator: McG style

Har precis kommit hem från att ha sett den nya Terminatorfilmen på ROYAL BABY! Och jag håller med tidningarna. Den förtjänar ungefär 3/5. McG har gått ut och sagt att det här är hans försök att bli en lite mer seriös filmskapare... Och misslyckas fatalt. Orsaken till att den får tre av fem är nämligen att det är en riktigt schysst actionfilm. Men inte mycket annat. McG har helt enkelt hållit sig till det han kan; regissera actionscener. Och de fyller filmen; ungefär var femte minut sprängs något eller så slåss någon med en halv terminator. Utöver det så finns det knappt något dialog och den som finns kan man gissa sig till fem sekunder innan karaktärerna öppnar sin mun. Ingen bakgrundshistoria existerar tydligen; karaktärerna har relationer med varandra ibland, men de förklaras inte. Jag går inte in för mycket på detaljer, som ni kanske märker, men jag vill inte avslöja för mycket eftersom ni kanske trots allt vill gå och se den. Den är bra att se på bio, enbart för att det är en actionfilm. Inget annat.


Jag känner dock att jag måste varna er redan nu.. Christian Bale.. Han är i Batman-mode. Antingen det, eller så äter de sand i framtiden.. Förklaring kommer.

The Kajman

Idag när jag var ute och gick med Bob stötte jag på en man. Men inte vilken man som helst - det här var Kajmannen. När jag först strosade på gräsmattan, väntandes på att saker skulle komma ur min hund så hörde jag honom prata med någon, men jag såg inte vem eftersom han stod bakom en häck. Jag antog att han pratade med någon som stod dold vid ingången av huset. När jag kom runt häcken upptäckte jag att det satt kajor. ÖVERALLT. Han stod och låste upp sin cykel och runt omkring honom satt det kajor - på cyklarna, på gatulamporna ovanför hans huvud, på marken vid hans fötter. Det måste varit 20 - 30 stycken. Sedan insåg att det var dem han pratade med. Snart upptäckte han mig och Bob och, som alla andra, måste han ju bara hälsa på Bob. Han är ju trots allt en valp. Så han småpratade lite med mig och busade lite med Bob. Allt medan kajorna tittade på. Efter en minut började han röra på sig. Då följde kajorna med. De flög, hoppade och gick med honom nedför stigen. Han skrattade till lite och sa:

Kajmannen: De följer efter mig.

Jag: (nervöst skratt) Ja, jag ser det.

KJ: De tror att jag har mat.

Jag: Jaså? Jag har aldrig sett kajor följa efter någon förut (helt sant, förresten).

KJ: Jag brukar ge dem mat när jag kommer ut.

Jag: Det förklarar saken.

KJ: Hej då!

Jag: Hej då.

När han sedan hoppade på sin cykel fortsatte de följa efter honom, hela flocken. Så länge jag såg honom så såg jag kajorna. Det är en sak man inte ser speciellt ofta..

I övrigt så gick jag på intervjun till journalistprovet idag. Jag vet inte hur det gick. Helt ärligt. Det återstår att se. Men jag vill inte ha mer ångest över det än vad jag redan har.. Så jag lägger ämnet på is tills jag fått reda på resultatet. You win some, you lose some.

Me - the roadkill

Även om majoriteten av mina (tre) läsare har redan hört den här historien, och skrattat gott åt den, så tänkte jag ändå föreviga den här på min blogg. Det kan trots allt hända att jag förtränger den inom en snart framtid.

Det var i torsdag. Vädret var halvdåligt och det var Moas student. Vi skulle släpa oss själva samt en styck Bob till föräldrarna, där vi skulle dumpa tidigare nämnda Bob för att åka och se Moas utspark. Men självklart var vår första buss försenad, vilket innebar att vi missade bussen som skulle ta oss till föräldrarna. Då blev det helt plötsligt brådis. Jag ringde pappa och arrangerade så de hämtade oss på busshållsplatsen (som pga vägarbete för tillfället ligger 15 min promenad från huset istället för 2) så skulle vi snabbt lämna Bob och sedan direkt köra mot Heleneholms gymnasie. Vi kom till busshållsplatsen kvart över fem och en minut senare kom pappa körande, med Sanna i passageraresätet. Hon ville ha Bob så jag lämnade över honom till henne, medan Pontus gick runt bilen och satte sig i baksätet. När jag väl öppnade dörren insåg jag att mitt säte var fullt - där låg en persenning och annat skräp, som jag slängde i bakluckan. När jag väl städat undan och fått en fot in i bilen känner jag att den rör på sig. Van vid min familj tänker jag att det är min kära pappa som skojar med mig för att göra det svårt för mig att komma in, något jag vid tillfället tyckte att vi inte hade tid med. Men när bilen VERKLIGEN börjar få fart inser jag att så inte är fallet. Och det är ungefär vad jag hinner tänka innan jag ligger på sidan av vägen med en överkörd fot och ett uppskrapat ben.

I sin brådska hade pappa fått för sig att jag varit inne, varpå han gör en av sina berömda accelereringar, med mig hängandes utanför bilen. Min vänstra fot hade nämligen lyckats fastna under framsätet på något sätt, så jag släpades med en bit istället för att kunna rycka undan benet illa kvickt. Som tur var lyckades jag i sista minuten dra undan det, men mina tår blev överkörda trots min kamp. Så på bråkdelen av en sekund går jag från att vara exalterad över min lillasysters utspark till att sitta i en tilltufsad hög på sidan av vägen, blödandes och gråtande. Att bli överkörd av min egen pappa var inte vad jag förväntat mig när jag vaknade på morgonen.

Trots dramatiken insåg jag att vi hade bråttom - pappa ville att jag skulle stanna hemma och ta det lugnt, men det ville inte jag. Så vi åkte snabbt hem och lämnade Bob, rengjorde sår, Syster Sanna (i dubbel bemärkelse) kollade mitt ben så att inget var brutet och sedan begav jag mig, med utsmetat smink och söndriga skor och strumpbyxor, till min lillasysters utspark. Mamma blev inte glad när jag berättade vad som hänt och tyckte att jag skulle kräva skadestånd. Vilket jag ska göra. Strumpbyxorna var mina favoriter, köpta på Irland, och skorna var det första gången jag använde, och nu är de i sönder. Självklart (jag menar, varför inte?) hade jag köpt dem i USA. Så de får han minsann se till att kompensera mig för!

Så nu har jag småhaltat omkring sen i torsdags och jag kommer att ha SKITSNYGGA sommarben fulla med ärr.. Men jag har i alla fall en ny historia att berätta.

Yo momma!

Idag har jag haft en müsig dag. Åkte till föräldrarnas hus relativt tidigt för att se om mina ben ville få litta faerg po saj. Det ville de inte. Däremot ville mina axlar få det. Väldigt mycket. Så nu har Gunnarson ett jobb framför sig innan vi lägger oss: kylbalsam. gnida. axlar. haerligt.

Eftersom det var mors dag hade vi lovat mamma att vi skulle ta hand om maten. Igår var jag på COOP och handlade för 450 spänn (aj) så idag serverades det fläskfilé, som jag först brynde och sedan snittade - för att fylla snitten med salami och soltorkade tomater. På med lite vispad grädde och sedan in i ugnen. Det blev uppskattat! Fick även hitta på ett recept till mig och Moa - jag hade själv lyckats glömma bort att vi var vegitarianer, så jag fick slänga ihop något med en och en halv qournfilé och en styck vegitarisk grillbiff. Men det blev väldigt gott. Något som också var gott var efterrätten, tyvärr. Rabarberkaka med hemmagjord vaniljkräm.. Idag hamnade mitt kaloriintag på EN HEL KALORI ÖVER GRÄNSEN. Ahhhh! Tur att jag gick upp sent idag, så jag inte behövde äta lunch..

Det var också första gången mamma träffade Bob, och det gick jättebra. Hon blir som en hönsmamma på nytt. Det var meningen att hon skulle sola och ta det lugnt, men hon bevakade hans minsta rörelse i trädgården. Till slut fick jag till och med säga till henne att sluta locka på honom, då han inte sovit alls under dagen. Kanske vi kan ge honom till familjen om det inte funkar..

Skogtokig - I've got it!

Nu har jag suttit i två timmar och ordbajsat för mitt och LOLs projektarbete. Resultatet av det här är 1,5 sida av .. nonsens? Stundtals kommer jag på mig själv med att undra över vad det här går ut på och vad det är meningen att man ska göra. Anvisningarna är galet luddiga. De refererar till föreläsningar som jag inte minns att vi har haft och litteratur som vi inte har läst. Eller är det bara jag som är efter?

Eftersom det var ett tag sen jag uppdaterade min blogg och jag inte ska kasta sten i glashus (du vet vad jag menar Lisa) så tänkte jag berätta lite om livet med Bob. Första tiden var helvetisk. Ingen sömn utan istället fick man en mops i huvudet. Vi sov på madrass de två första nätterna, men bestämde oss för att överge den idéen efter att Bob ansåg att det var mjukt och låg på golvet, och därmed hans toalett. Så vi flyttade hans bädd till sidan av vår säng och turades om att ligga med handen nere - så att han visste att vi var där trots att vi låg högt uppe. Det funkade. Nu sover han utan problem (änsålänge) själv i bädden, han gnäller inte på natten och har inte heller kissat eller bajsat inne under natten på tre nätter. Bajsat inne gjorde han bara första dagen, sedan dess har vi sluppit det (änsålänge). Vi har börjat koppelträna honom, men kopplet är ibland för distraherande för att han ska sätta sig och bajsa, så ibland släpper vi honom lös. Då blir det genast mycket roligare att följa oss dessutom! Han lyssnar lite när han vill, men vi är konsekventa med att ge honom en liten bit levergodis när han kommer och även efter att han har kissat och bajsat utomhus. Vi tar ut honom så fort han har lekt, sovit eller ätit, men han är fortfarande dum nog att kissa i sin egen bädd när han väl kissar inomhus. Kanske har han en fetisch? Hursomhelst uppmuntras det inte av oss. Efter en tid av ångest (varken jag eller Gunnarson kände att vi kunde knyta an till honom, vi tyckte knappt att han var söt) så går det nu bättre. Vi är fortfarande lite tveksamma, vi ÄLSKAR inte honom så som man bör, men samtidigt låter vi det ta den tid det tar. Vi får se hur det blir helt enkelt. Nu ska jag snart ut med honom; lunchen intas nämligen för tillfället. Mm.. uppblött valpfoder med filmjölk..

Och en sak till;

FUCK YOU till alla ungar som var på Coraline 18.20 på Filmstaden Entré igår kväll. FUCK YOU.

Linkoping - Sweden's fifth largest shithole!

Idag är man lagom mör efter fyra dagar i Linköping - the party city. Smeknamnet är inte vida känt, jag kom på det just nu, eftersom varje gång vi åker upp till Linköping så är det på grund av att det är fest. Vi åker inte till Linköping för att titta på de östgötska vyerna, strosa runt i gamla stan eller bada i bruna sjöar - nej, vi åker dit för att [insert one of Pontus many friends name here] fyller år. Eller flyttar in. Eller för att någon har upptäckt att de har två händer och tio fingrar. Whatever the reason, vi försöker åka dit ungefär varannan fest. Den här gången var det Hardys tur att ordna fest - inflyttningsfest. Han har flyttat in i en mindre lägenhet - men dock nära centrum. Problemet med det här är att Hardy har många vänner. Som i sin tur har många vänner. Och hans vardagsrum är mindre än vårt .. eller kanske bara mer långsmalt.. Så det stora orosmomentet var - VEM SKA FÅ SITTA?

Det här visade sig att vara ett påhittat problem, då stora fester innebär mycket folk som kommer vid helt olika tidpunkter. Det här bidrar till cirkulation. Det var kanske tio personer när vi kom dit och allt eftersom berusningen och antalet människor steg så började folk sprida ut sig i olika läger. Balkonglägret. Kökslägret. Sofflägret. Och här fanns till och med ett sovrumsläger, antagligen på grund av bristen på utrymme. Och ju mer alkohol som konsumerades - desto socialare blev folk och därmed förflyttades människor mellan de olika lägren. Det blev en riktigt lyckad fest - lite dans, mycket mingel och till och med snittar! Jag och Anna tog på oss den svåra uppgiften att klitta hela Hardys lägenhet, jag förde konversationer som baserades på tanken om att alla hade gått som i 30-talsfilmer så hade livet 1. varit mycket roligare (män i baddräkter! randiga! med hattar och käppar!) 2. varit ryckigare och 3. gått mycket snabbare. Däribland arbetsdagen. Underbara tanke..

Men nu kommer det dröja ÄNDA tills den 13 juni (eller den 27 juni, beroende på om Anna beslutar sig för att inte ha sin 25års-fest) innan vi återvänder uppåt i landet. Därför måste vi bevisa att även Malmö/Lund området även det kan kallas.. the party region.

The Boy named Bob

Här kommer några bilder på världens sötaste Bob. Även fast jag vet att det är mindre än två veckor kvar tills vi ska hämta honom (tjugonde maj!) så pirrar det i hela min kropp och det får det att kännas som en evighet.. Jag får nöja mig med bilderna sålänge. Njut!

New York; a briefing in photos

Änglastaty från St Patricks Cathedral. Gick mest in där för att skydda oss från regnet.

I Central Park roade vi oss huvudsakligen med att blåsa i grässtrån.

Yes, how sweet it was! NOT. Hade fem skavsår efter att ha gått över Brooklyn Bridge i hettan.

Eiffeltornet. Eller hur var det nu..?

Kaffepaus i Bryant Park. Jag, tveksamt poserande.

Times Square. Konstigt nog upplevde jag inte New York lika stressigt som Stockholm.

Utsikt från Empire State Building över Norra Manhattan.

Utsikt från Empire State Building. De ljuger inte förresten.

Det var väldigt högt.

Solnedgång över Broadway, i närheten av där vi bodde.

Jag önskar att de här bilderna demonstrerade hur allting är stort i USA..

Men de är tagna på flygplatsen i Köpenhamn.

Star Pupy

Kom precis hem från bion efter att ha sett den nya Star Trek-filmen, regi; JJ Abrams. Den var bättre än väntat och då hade jag ändå relativt höga förväntningar på den. Orosmoment som felplacering (Simon Pegg? I rymden? Igen?) och förvirring (har aldrig sett ett avsnitt av ST i hela mitt liv..) fanns på himlen .. men de sköljdes bort av skurar av briljant visuellt uttryck och häftiga actionscener. Samt utmärkt skådespeleri. JJ Abrams; here's to you: HOORAY! Blir nu sugen på att se Cloverfield igen..

Tidigare idag var vi hos Ingela och hälsade på valparna. Som är sötare än någonsin och har dessutom börjat upptäcka att det finns en värld utanför bädden och att den är fylld av smaskiga skosnören och bar hud att slicka på. Klockan är för mycket för att jag ska orka lägga in några bilder just nu, men jag ska försöka hinna med det imorgon. Den här gången kom vi nämligen ihåg att ta bilder på valparna! Here's to us; HOORAY!

Italian Kitchen Dreamweaver

Just nu sitter jag på ännu en seg eftermiddagsföreläsning för att lära mig Dreamweaver, programmet som förvirrar oss alla. Men för en gångs skull har jag utnyttjat min förmiddag genom att åka till Mobilia och använda mina 25% rabattcheckar på Kappahl. Hittade en topp, ett par shorts och en BH = en hel outfit om man gillar att gå utan trosor. Vilket jag inte gör.

Just nu är jag ovanligt disträ då jag längtar efter Bob. Ett besök är inplanerat imorgon, antagligen det sista innan vi hämtar honom. Och vi har massor kvar att fixa! Vi har ingen bur, inga kompostgaller, ingen mat .. Och inget plexiglas (måste skydda sladdarna och Bob från varandra). Men förhoppningsvis ska vi hitta tid till att fixa det här efter helgen... och innan torsdag, då vi åker till Linköping. Stress, stress, stress.. Men ack va roligt.

Where's that apple, ma'am?

Nu är jag tillbaka i Sverige. Jetlaggad, grinig och en upplevelse rikare. Flera upplevelser rikare! Och ekonomiskt fattigare. Mycket fattigare.. Hursomhelst är jag fortfarande inte återställd, antagligen på grund av att jag jobbade i helgen istället för att vila upp mig. Dumt och girigt, men samtidigt vet jag om att jag kommer att behöva de pengarna i slutet av maj då bortfall av både studiemedel och lön kommer vara märkbart.

Jag och storasystern spenderade fem härliga dagar på Manhattan (det var så varmt vissa kvällar att vi gick i bara linnen vid elvatiden) och tre utmattande dagar i New Jersey. Foton utlovas! Snart. Det var dock en av de semestrar som man tillslut behöver semester från. I och med att jag jobbat och gått i skolan de senaste dagarna, samt pluggat till det uppkommande journalistprovet, så har det inte blivit mycket ledighet. Imorgon är det dags! Då ska vi bara tvätta och glida runt på IKEA. På torsdag är det valborg + ankomst av der Linköpingsbor, som sedan stannar tills på söndag, vilket innebär att min lediga helg nu har försvunnit. I trevligheter, ja, men trots allt så har den försvunnit.. Nästa helg jobbar jag och ska försöka kombinera detta med samkväm då ett sällsynt besök av Helene väntas. Ah.. studentlivet är inte lätt.

Ska ta tag i bilderna för att sedan presentera en sammanfattad version av vår US of A-resa. Yeah.

The Big Apple

Imorgon ska jag bege mig till US of A. Närmare bestämt New York, aka det stora äpplet. Konstigt nog är jag inte nervös, eller exalterad för den delen, utan känner mig snarare likgiltig. Jag tror att detta beror på att jag inte riktigt har greppat det faktum att jag ska åka än. När jag står med resväskan i väntan på bussen kvart över fem imorgon bitti kommer jag nog förstå. Men det ska bli himla roligt. Jag har nu packat färdigt (nästan, vissa plagg hänger för tillfället i torkskåpet nere i tvättstugan) och tror att jag har fått med mig allt. Tror..

Dessutom så var vi och hälsade på kenneln igår, och vi har nu tingat en valp. Vi fick till och med döpa den då uppfödaren inte vill att det ska stå ett namn på stamtavlan och ett helt annat tilltalsnamn. Vilket är skönt, för oftast har hundar helt absurda stamtavlenamn och så kallas de Bert. Då personerna som ska ha den andra valpen ska döpa den till ett H-namn så blev det en H-kull och därför döpte vi honom till Härliga Bob. Ringelas Härliga Bob. Vår hund. Nu ska bara handpenningen inbetalas och sedan är han vår i både praktiken och teorin. Yey!

Det är mycket som händer just nu. Och det känns.. Härligt.

The Greatest Story Ever Told

Idag har 50% av familjen Lennebo och en styck Gunnarson varit ute i Bökeberga. Gårdagen var outnyttjad, så idag bestämde vi oss för att åka på utflykt. Det var ett mindre naturreservat med en tillhörande scoutgård som för 1000 kr/dygn tydligen kundes hyras. Vilket hade varit ultimat för en fest - stort hus med en sjö precis framför och skog plus grillplatser runt knuten. Yeah! Hursomhelst bestämde vi oss - efter ett förslag av mamma - att gå runt sjön. Den var inte så stor, vi räknade med att det skulle ta ca 45 min. Men ju längre vi kom, desto svårare hinder stod i vägen för vårt uppdrag. I början var det mindre hinder, en hemmagjord ostadig bro över sumpmark, ett dike halvfyllt med vatten.. Men vi tog oss över och fortsatte. Ungefär halvvägs insåg vi dock att stigen som vi följt försvann. Och eftersom vi tagit oss över x antal hinder och ändå kommit halvvägs beslutade vi oss för att fortsätta. Dum idé. När vi tagit oss igenom det värsta skogssnåret insåg vi att vi hade kommit till en betesmark. Med elstängsel. Så Moa valdes ut för att snabbt känna om elen var på - och tack och lov var den avstängd. Vi såg inte några vilda tjurar springa i hagen heller. Eller några bönder redo med hagelbössan. Vi hade nu verkligen passerat the point of no return, så trots att vi nu sprang runt på någons mark (en sumpig hage) så fortsatte vi framåt. Dock var hinderna inte slut - som sagt blev de bara större. Helt plötsligt dök det upp en djup ravin med en bäck i botten. Nu började vi tänka att allt var kört. Då hade vi gått runt 80% av sjön och att återvända var inget alternativt. Så Gunnarson fick scouta efter en övergång - och hittade en. Genom att gå runt ett stort skogsparti, som dessutom stod i vatten, så hittade vi en "stig". Så igenom stängslet igen och igenom ett snår och där fanns.. ett vindskydd. Och en bred stig. Och jämn mark. Och tvåhundra meter bort skymtade vi bilen.

Vi överlevde. Mamma må ha ramlat i ett dike, min ficka och hår var fullt av kvistar, men vi överlevde. Sensmoralen av den här historien är .. envishet lönar sig?

Monsters vs Gayliens

Ja. Jag fortsätter på gaytemat. Utan uppenbar orsak. Sug på den du.

Idag spenderade man (eftermid)dagen i Helsingborg då det bjöds på föreläsning. Vilket är trevligt och socialt och framför allt får det en att lämna lägenheten. Vilket tragiskt nog behövs. Det enda negativa här är att föreläsningarna tenderar att ligga på en väldigt otymplig tid; 13 - 15. Det innebär att jag tar bussen vid 11.30 och är hemma vid 16.30. Det är som om någon hade bakat en kaka med stora, underbara chokladbitar (kakan symboliserar dagen) men innan de gett den till mig plockat ut alla (ALLA) chokladbitarna. Chokladbitarna får här symbolisera det bästa i kakan - dvs det bästa av dagen. Morgonen gör man inget vettigt av. Och när man är hemma är det helt plötsligt kväll. När det är soliga, sköna dagar som nu är det faktiskt irriterande. Och hur pigg jag än må vara innan jag sätter mig på Helsingborgståget så lämnar jag det utan energi. Tåget vaggar sakta men säkert in mig i en seghet, så när jag väl är framme i Helsingborg sover jag mig igenom första hälften av föreläsningen. Som idag t.ex. Inget vist val av mig att sätta mig på första raden - om du läser det här Åsa - du har inte tråkiga föreläsningar, men tåget förstör mig långsamt. Dock tänker jag aldrig ge upp och flytta till Helsingborg. För det vore som att aldrig få en enda kaka. Någonsin.

Segway - because it rhymes with gay

När jag och Gunnarson läste tidningen häromdagen upptäckte jag en annons för turer med segway. Dessa tvåhjuliga fullständigt onödiga saker har länge fascinerat mig. Tydligen är det en guidad tur genom "ett av Malmös finaste områden; Limhamn" som gäller. Inte helt fel, men varför egentligen på segway - fordonet som enbart fyller en funktion för folk som inte orkar gå? Självklart föreslog jag att vi gjorde en av dessa turer. Inte för att jag inte orkar gå, snarare för att spänningen av att möjligtvis avlida genom att ramla av en segway (pga bristande balanssinne) är ungefär så mycket äventyr som jag kan hantera. Men efter grundlig research (ett besök på http://www.segwaysyd.se/) så visar det sig att de enbart har turer på vardagar. Ajajaj. Hur ska vi, som otroligt upptagna studenter, lyckas lösa det här problemet? Fortsättning följer.

Blogg version 2.0

Då jag finner mig själv alltför ofta sittandes på kvällarna med inget att göra har jag nu, än en gång, tagit tag i bloggandet. För att motivera mig själv till en nystart har jag även gett bloggen en nystart i form av nya kläder. Det här är ingen garanti för att jag kommer att kunna hålla uppe skrivandet, så kom inte till mig och kräv era dyrbara minuter tillbaks om jag misslyckas. Än en gång. Vissa kvällar kommer min nya hobby - korsstygn - hålla mig sällskap. Andra kvällar går åt till att titta på film med Gunnarson. Men kanske, bara kanske, kommer kvällarna som blir över spenderas framför datorn. Då kan jag fylla era huvuden med helt onödig generell information. Och då, mina vänner, blir ni till slut lyckliga.

The Dentist 2: You know the drill

Igår fick jag reda på att jag skulle till tandläkaren.

Idag.

Inte mycket tid för att förbereda sig mentalt precis. Men jag gick in med tankegången att det gick ju bra att borra förra gången, även om tandläkaren skrämde upp mig en aning genom att använda ord som "jättestort hål", "oväntad snabb karies" och "blir nästan lite rädd." Trots den här talangen att vara klumpig med orden i närheten av en 23-åring som aldrig någonsin borrat, men däremot hört skräckhistorier om hur det känns, är hon förlåten. Helt enkelt för att hon är en skicklig tandläkare och har en minst lika skicklig tandsköterska vid sidan om sig som håller ens hand om säger åt en att ta djupa andetag. Känns tryggt.

Vad som förvirrar mig något är dock de två inblandades dialog under behandlingen. Ett samtalsämne som grundades när en ovanligt sliskig och intetsägande låt hördes på radion [här får jag bedövningssalva innan sprutan] men som snabbt gled in på ämnet svenska. De båda är i fyrtioårsåldern och samtalet utvecklas till att handla om vilka krav som ställdes på dem när de skulle lämna in uppsatser i skolan och där fick det minsann inte förekomma några sentimentala drag [här har jag fått sprutan och börjar känna hur det kittlar av bedövningen i läppen]. Tydligen hade tandläkaren en väldigt kompetent svensklärare på gymnasiet som tvingade eleverna att skriva om tills det blev rätt och "det är det enda sättet att lära sig på". Enligt läkaren lärde man sig till slut vilket sätt läraren ville ha det skrivet på och då gick det bättre i skolan [här har själva borrandet börjat].

I den här delen av samtalet har jag redan velat komma in med mina åsikter x antal gånger. Som vi alla vet har jag många och en av dem är att lärare inte ska tvinga elever att anpassa sig efter deras meriter inom skrivandet, sålänge texten är välformulerad och grammatiskt och språkligt korrekt ska lärare snarare uppmuntra personligt och självständigt skrivande.

Men här ligger jag i en konstig vinkel [munnen har nu varit vidöppen i en halvtimme] och har strupen full av tandläkarvatten och mungiporna fulla av instrument och blicken fäst i taket. Jag funderar på om de pratar med mig, över mig, för att distrahera mig och förbereder mig samtidigt på eventuell smärta. På något sätt är det uteslutet att de pratar med mig eftersom i det här fallet hade jag som samtalspartner enbart kunnat bidra med "gghhj" eller "mmhfh", eller möjligtvis något blött läte. Jag vill gärna tro att de pratar för att distrahera mig från vad som egentligen pågår i rummet [nu skruvas det åt formar runt tanden och kläms i klister och klet] men samtidigt samtalar de på ett sätt som om jag inte ens fanns där. Emellanåt riktas meningar mot mig ("nu ska bara klistret torka en stund") men annars pågår samtalet ovanför mig.

Mycket märkligt.

Som sagt gick det bra även den här gången, även om bedövningen höll i lite längre än önskat (vid tretiden kändes det fortfarande som om min tunga var dubbelt så stor som normalt) och jag senare fick en huvudvärk som resulterade i lathet, Starship Troopers samt I'm not there och inte mycket annat. Men imorgon är en ny dag.

Nästa avsnitt av vardagslivet för en förlorare; Lån av hund, farförälderbesök samt upphämtning av stort svart lackskåp.

The Myth of the Lazy Sunday

Idag sov man till elva. Efter att Team Awesome jobbat stenhårt igår med projektarbetet och tillsammans producerat åtta sidor så var man lagom död. Sen väntade städning när man kom hem.
Men sen blev det TV-spel resten av kvällen! Fantatiskt nog lyckades jag hålla mig uppe till halv två trots den tidiga morgonen. Grannarna hade fest och vi var artighetsinbjudna men gick inte. Dock var det relativt lugna eftersom man knappt hörde något av festen, förutom några enstaka basslingor.
Nu ska jag och P snart gå på bio, ledig söndag = kultur. Ljusår är den valda filmen och förhoppningvis är den fin och stämningsfull och inte fin och tråkig. Isåfall har jag en nödlösning: sömn! Jag är jättesugen på kaffe men eftersom min mage strejkar så är det en kaffefri vecka som gäller. Undrar hur det går imorgon då, när vi ska träffas och skriva igen.
Sedan ska vi hem till mina kära föräldrar och snylta. Lediga helger har alltmer fört med sig en massa aktiviteter, eftersom man måste ta igen för de helger man jobbar. Moment 22! GAH!

The Escapist

Oj var det var längesen jag skrev ett inlägg! Kan inte förstå att det var nästan ett år sedan. Det är till och med så jag känner mig tvungen att dra till med det klassiska uttrycket "Gud vad tiden går fort.."
Som vanligt skriver jag här enbart för att undvika något tråkigt. I det här fallet ett styck projektarbete. Eftersom jag njöt av min "ledighet" under julen så kommer det nu tillbaka för att bita mig i arslet. Men det var det värt! Efter en termin som bestod av tentor varannan vecka, föreläsare från helvetet (eller möjligtvis från något behandlingshem.. svårt att tro att de lyckats komma undan med titlen "föreläsare") och annat trevligt så behövde jag ett lov. Ett genuint, old school, slappt lov. Där man får LOV att slappa. Haha, förstod ni? Lov.. Vilket egentligen borde stavas Låv, för det är precis så man uttalar det.
Fast projektarbetet kommer bli klart, det är jag hundra på. Nu har vi intervjuerna gjorda och imorgon ska vi träffas (alltför) tidigt i Helsingborg och börja skriva. Wish me luck..