Igår fick jag reda på att jag skulle till tandläkaren.
Idag.
Inte mycket tid för att förbereda sig mentalt precis. Men jag gick in med tankegången att det gick ju bra att borra förra gången, även om tandläkaren skrämde upp mig en aning genom att använda ord som "jättestort hål", "oväntad snabb karies" och "blir nästan lite rädd." Trots den här talangen att vara klumpig med orden i närheten av en 23-åring som aldrig någonsin borrat, men däremot hört skräckhistorier om hur det känns, är hon förlåten. Helt enkelt för att hon är en skicklig tandläkare och har en minst lika skicklig tandsköterska vid sidan om sig som håller ens hand om säger åt en att ta djupa andetag. Känns tryggt.
Vad som förvirrar mig något är dock de två inblandades dialog under behandlingen. Ett samtalsämne som grundades när en ovanligt sliskig och intetsägande låt hördes på radion [här får jag bedövningssalva innan sprutan] men som snabbt gled in på ämnet svenska. De båda är i fyrtioårsåldern och samtalet utvecklas till att handla om vilka krav som ställdes på dem när de skulle lämna in uppsatser i skolan och där fick det minsann inte förekomma några sentimentala drag [här har jag fått sprutan och börjar känna hur det kittlar av bedövningen i läppen]. Tydligen hade tandläkaren en väldigt kompetent svensklärare på gymnasiet som tvingade eleverna att skriva om tills det blev rätt och "det är det enda sättet att lära sig på". Enligt läkaren lärde man sig till slut vilket sätt läraren ville ha det skrivet på och då gick det bättre i skolan [här har själva borrandet börjat].
I den här delen av samtalet har jag redan velat komma in med mina åsikter x antal gånger. Som vi alla vet har jag många och en av dem är att lärare inte ska tvinga elever att anpassa sig efter deras meriter inom skrivandet, sålänge texten är välformulerad och grammatiskt och språkligt korrekt ska lärare snarare uppmuntra personligt och självständigt skrivande.
Men här ligger jag i en konstig vinkel [munnen har nu varit vidöppen i en halvtimme] och har strupen full av tandläkarvatten och mungiporna fulla av instrument och blicken fäst i taket. Jag funderar på om de pratar med mig, över mig, för att distrahera mig och förbereder mig samtidigt på eventuell smärta. På något sätt är det uteslutet att de pratar med mig eftersom i det här fallet hade jag som samtalspartner enbart kunnat bidra med "gghhj" eller "mmhfh", eller möjligtvis något blött läte. Jag vill gärna tro att de pratar för att distrahera mig från vad som egentligen pågår i rummet [nu skruvas det åt formar runt tanden och kläms i klister och klet] men samtidigt samtalar de på ett sätt som om jag inte ens fanns där. Emellanåt riktas meningar mot mig ("nu ska bara klistret torka en stund") men annars pågår samtalet ovanför mig.
Mycket märkligt.
Som sagt gick det bra även den här gången, även om bedövningen höll i lite längre än önskat (vid tretiden kändes det fortfarande som om min tunga var dubbelt så stor som normalt) och jag senare fick en huvudvärk som resulterade i lathet, Starship Troopers samt I'm not there och inte mycket annat. Men imorgon är en ny dag.
Nästa avsnitt av vardagslivet för en förlorare; Lån av hund, farförälderbesök samt upphämtning av stort svart lackskåp.
