söndag, juni 07, 2009

Me - the roadkill

Även om majoriteten av mina (tre) läsare har redan hört den här historien, och skrattat gott åt den, så tänkte jag ändå föreviga den här på min blogg. Det kan trots allt hända att jag förtränger den inom en snart framtid.



Det var i torsdag. Vädret var halvdåligt och det var Moas student. Vi skulle släpa oss själva samt en styck Bob till föräldrarna, där vi skulle dumpa tidigare nämnda Bob för att åka och se Moas utspark. Men självklart var vår första buss försenad, vilket innebar att vi missade bussen som skulle ta oss till föräldrarna. Då blev det helt plötsligt brådis. Jag ringde pappa och arrangerade så de hämtade oss på busshållsplatsen (som pga vägarbete för tillfället ligger 15 min promenad från huset istället för 2) så skulle vi snabbt lämna Bob och sedan direkt köra mot Heleneholms gymnasie. Vi kom till busshållsplatsen kvart över fem och en minut senare kom pappa körande, med Sanna i passageraresätet. Hon ville ha Bob så jag lämnade över honom till henne, medan Pontus gick runt bilen och satte sig i baksätet. När jag väl öppnade dörren insåg jag att mitt säte var fullt - där låg en persenning och annat skräp, som jag slängde i bakluckan. När jag väl städat undan och fått en fot in i bilen känner jag att den rör på sig. Van vid min familj tänker jag att det är min kära pappa som skojar med mig för att göra det svårt för mig att komma in, något jag vid tillfället tyckte att vi inte hade tid med. Men när bilen VERKLIGEN börjar få fart inser jag att så inte är fallet. Och det är ungefär vad jag hinner tänka innan jag ligger på sidan av vägen med en överkörd fot och ett uppskrapat ben.



I sin brådska hade pappa fått för sig att jag varit inne, varpå han gör en av sina berömda accelereringar, med mig hängandes utanför bilen. Min vänstra fot hade nämligen lyckats fastna under framsätet på något sätt, så jag släpades med en bit istället för att kunna rycka undan benet illa kvickt. Som tur var lyckades jag i sista minuten dra undan det, men mina tår blev överkörda trots min kamp. Så på bråkdelen av en sekund går jag från att vara exalterad över min lillasysters utspark till att sitta i en tilltufsad hög på sidan av vägen, blödandes och gråtande. Att bli överkörd av min egen pappa var inte vad jag förväntat mig när jag vaknade på morgonen.



Trots dramatiken insåg jag att vi hade bråttom - pappa ville att jag skulle stanna hemma och ta det lugnt, men det ville inte jag. Så vi åkte snabbt hem och lämnade Bob, rengjorde sår, Syster Sanna (i dubbel bemärkelse) kollade mitt ben så att inget var brutet och sedan begav jag mig, med utsmetat smink och söndriga skor och strumpbyxor, till min lillasysters utspark. Mamma blev inte glad när jag berättade vad som hänt och tyckte att jag skulle kräva skadestånd. Vilket jag ska göra. Strumpbyxorna var mina favoriter, köpta på Irland, och skorna var det första gången jag använde, och nu är de i sönder. Självklart (jag menar, varför inte?) hade jag köpt dem i USA. Så de får han minsann se till att kompensera mig för!



Så nu har jag småhaltat omkring sen i torsdags och jag kommer att ha SKITSNYGGA sommarben fulla med ärr.. Men jag har i alla fall en ny historia att berätta.

2 kommentarer:

Lojsie sa...

lol!!!

Shitpit sa...

Bilden gör inte mitt ben rättvisa.. Som tur var får ni ju se mitt ben LIVE imorgon igen. YEAH!