fredag, april 10, 2009

The Greatest Story Ever Told


Idag har 50% av familjen Lennebo och en styck Gunnarson varit ute i Bökeberga. Gårdagen var outnyttjad, så idag bestämde vi oss för att åka på utflykt. Det var ett mindre naturreservat med en tillhörande scoutgård som för 1000 kr/dygn tydligen kundes hyras. Vilket hade varit ultimat för en fest - stort hus med en sjö precis framför och skog plus grillplatser runt knuten. Yeah! Hursomhelst bestämde vi oss - efter ett förslag av mamma - att gå runt sjön. Den var inte så stor, vi räknade med att det skulle ta ca 45 min. Men ju längre vi kom, desto svårare hinder stod i vägen för vårt uppdrag. I början var det mindre hinder, en hemmagjord ostadig bro över sumpmark, ett dike halvfyllt med vatten.. Men vi tog oss över och fortsatte. Ungefär halvvägs insåg vi dock att stigen som vi följt försvann. Och eftersom vi tagit oss över x antal hinder och ändå kommit halvvägs beslutade vi oss för att fortsätta. Dum idé. När vi tagit oss igenom det värsta skogssnåret insåg vi att vi hade kommit till en betesmark. Med elstängsel. Så Moa valdes ut för att snabbt känna om elen var på - och tack och lov var den avstängd. Vi såg inte några vilda tjurar springa i hagen heller. Eller några bönder redo med hagelbössan. Vi hade nu verkligen passerat the point of no return, så trots att vi nu sprang runt på någons mark (en sumpig hage) så fortsatte vi framåt. Dock var hinderna inte slut - som sagt blev de bara större. Helt plötsligt dök det upp en djup ravin med en bäck i botten. Nu började vi tänka att allt var kört. Då hade vi gått runt 80% av sjön och att återvända var inget alternativt. Så Gunnarson fick scouta efter en övergång - och hittade en. Genom att gå runt ett stort skogsparti, som dessutom stod i vatten, så hittade vi en "stig". Så igenom stängslet igen och igenom ett snår och där fanns.. ett vindskydd. Och en bred stig. Och jämn mark. Och tvåhundra meter bort skymtade vi bilen.

Vi överlevde. Mamma må ha ramlat i ett dike, min ficka och hår var fullt av kvistar, men vi överlevde. Sensmoralen av den här historien är .. envishet lönar sig?

1 kommentar:

Lojsie sa...

haha, låter som en trevlig promenad