He´s a keeper

Det var ett tag sedan jag skrev nu (är det bara jag eller börjar merparten av mina inlägg på detta sätt?) men jag har goda anledningar. Jag har fyllt år, ordnat fest, firat midsommar, firat att jag kommit in på journalistprogrammet, besökt föräldrarna och jobbat. Och träffat Helene - i mer än två timmar den här gången.

Födelsedagen var mysig, fick bullar från Systrar&Bröder av Gunnarson till frukost. Sedan skulle vi till veterinären och ge Bob sin tolvveckorsspruta - att höra en valp tjuta är sannerligen det finaste man kan göra på sin födelsedag. Det drog ut på tiden, men på vägen hem unnade vi oss konditorikakor som vi skulle avnjuta till kaffet. Sedan blev det dock stressigt! Potatissallad skulle göras, tårta skulle monteras och grillen skulle tändas. Det fick jag göra som vanligt, då Gunnarson inte är en riktig man. Sedan kom vännerna och systrarna över och vi grillade och söp till det. Fina grejer.

På torsdagen åkte jag hem till föräldrarna med resterna av tårtan och där fick jag ett hysteriskt samtal från Lisa, som nu fått ett mail om antagningen och kommit in. I mailet hade hon sett både min och Gunnarsons e-mailadresser, vilket innebar att vi två också kommit in, med största sannolikhet. Det följdes av mig, hysteriskt rusande upp för trappan för att bekräfta aningarna genom att kolla min mail. När jag sett att jag också blivit antagen ringde jag självklart Gunnarson. Awesome.

Midsommar sammanfattar jag med dessa ord; mat. tequila. hej knekt. nattbarncykling. pontuspladder. Over and out.

Ps. titlen på detta inlägg innebär SJÄLVKLART att vi ska behålla Bob. för evigt. Så vi är nu officiellt hundägare.

Terminator: McG style

Har precis kommit hem från att ha sett den nya Terminatorfilmen på ROYAL BABY! Och jag håller med tidningarna. Den förtjänar ungefär 3/5. McG har gått ut och sagt att det här är hans försök att bli en lite mer seriös filmskapare... Och misslyckas fatalt. Orsaken till att den får tre av fem är nämligen att det är en riktigt schysst actionfilm. Men inte mycket annat. McG har helt enkelt hållit sig till det han kan; regissera actionscener. Och de fyller filmen; ungefär var femte minut sprängs något eller så slåss någon med en halv terminator. Utöver det så finns det knappt något dialog och den som finns kan man gissa sig till fem sekunder innan karaktärerna öppnar sin mun. Ingen bakgrundshistoria existerar tydligen; karaktärerna har relationer med varandra ibland, men de förklaras inte. Jag går inte in för mycket på detaljer, som ni kanske märker, men jag vill inte avslöja för mycket eftersom ni kanske trots allt vill gå och se den. Den är bra att se på bio, enbart för att det är en actionfilm. Inget annat.


Jag känner dock att jag måste varna er redan nu.. Christian Bale.. Han är i Batman-mode. Antingen det, eller så äter de sand i framtiden.. Förklaring kommer.

The Kajman

Idag när jag var ute och gick med Bob stötte jag på en man. Men inte vilken man som helst - det här var Kajmannen. När jag först strosade på gräsmattan, väntandes på att saker skulle komma ur min hund så hörde jag honom prata med någon, men jag såg inte vem eftersom han stod bakom en häck. Jag antog att han pratade med någon som stod dold vid ingången av huset. När jag kom runt häcken upptäckte jag att det satt kajor. ÖVERALLT. Han stod och låste upp sin cykel och runt omkring honom satt det kajor - på cyklarna, på gatulamporna ovanför hans huvud, på marken vid hans fötter. Det måste varit 20 - 30 stycken. Sedan insåg att det var dem han pratade med. Snart upptäckte han mig och Bob och, som alla andra, måste han ju bara hälsa på Bob. Han är ju trots allt en valp. Så han småpratade lite med mig och busade lite med Bob. Allt medan kajorna tittade på. Efter en minut började han röra på sig. Då följde kajorna med. De flög, hoppade och gick med honom nedför stigen. Han skrattade till lite och sa:

Kajmannen: De följer efter mig.

Jag: (nervöst skratt) Ja, jag ser det.

KJ: De tror att jag har mat.

Jag: Jaså? Jag har aldrig sett kajor följa efter någon förut (helt sant, förresten).

KJ: Jag brukar ge dem mat när jag kommer ut.

Jag: Det förklarar saken.

KJ: Hej då!

Jag: Hej då.

När han sedan hoppade på sin cykel fortsatte de följa efter honom, hela flocken. Så länge jag såg honom så såg jag kajorna. Det är en sak man inte ser speciellt ofta..

I övrigt så gick jag på intervjun till journalistprovet idag. Jag vet inte hur det gick. Helt ärligt. Det återstår att se. Men jag vill inte ha mer ångest över det än vad jag redan har.. Så jag lägger ämnet på is tills jag fått reda på resultatet. You win some, you lose some.

Me - the roadkill

Även om majoriteten av mina (tre) läsare har redan hört den här historien, och skrattat gott åt den, så tänkte jag ändå föreviga den här på min blogg. Det kan trots allt hända att jag förtränger den inom en snart framtid.

Det var i torsdag. Vädret var halvdåligt och det var Moas student. Vi skulle släpa oss själva samt en styck Bob till föräldrarna, där vi skulle dumpa tidigare nämnda Bob för att åka och se Moas utspark. Men självklart var vår första buss försenad, vilket innebar att vi missade bussen som skulle ta oss till föräldrarna. Då blev det helt plötsligt brådis. Jag ringde pappa och arrangerade så de hämtade oss på busshållsplatsen (som pga vägarbete för tillfället ligger 15 min promenad från huset istället för 2) så skulle vi snabbt lämna Bob och sedan direkt köra mot Heleneholms gymnasie. Vi kom till busshållsplatsen kvart över fem och en minut senare kom pappa körande, med Sanna i passageraresätet. Hon ville ha Bob så jag lämnade över honom till henne, medan Pontus gick runt bilen och satte sig i baksätet. När jag väl öppnade dörren insåg jag att mitt säte var fullt - där låg en persenning och annat skräp, som jag slängde i bakluckan. När jag väl städat undan och fått en fot in i bilen känner jag att den rör på sig. Van vid min familj tänker jag att det är min kära pappa som skojar med mig för att göra det svårt för mig att komma in, något jag vid tillfället tyckte att vi inte hade tid med. Men när bilen VERKLIGEN börjar få fart inser jag att så inte är fallet. Och det är ungefär vad jag hinner tänka innan jag ligger på sidan av vägen med en överkörd fot och ett uppskrapat ben.

I sin brådska hade pappa fått för sig att jag varit inne, varpå han gör en av sina berömda accelereringar, med mig hängandes utanför bilen. Min vänstra fot hade nämligen lyckats fastna under framsätet på något sätt, så jag släpades med en bit istället för att kunna rycka undan benet illa kvickt. Som tur var lyckades jag i sista minuten dra undan det, men mina tår blev överkörda trots min kamp. Så på bråkdelen av en sekund går jag från att vara exalterad över min lillasysters utspark till att sitta i en tilltufsad hög på sidan av vägen, blödandes och gråtande. Att bli överkörd av min egen pappa var inte vad jag förväntat mig när jag vaknade på morgonen.

Trots dramatiken insåg jag att vi hade bråttom - pappa ville att jag skulle stanna hemma och ta det lugnt, men det ville inte jag. Så vi åkte snabbt hem och lämnade Bob, rengjorde sår, Syster Sanna (i dubbel bemärkelse) kollade mitt ben så att inget var brutet och sedan begav jag mig, med utsmetat smink och söndriga skor och strumpbyxor, till min lillasysters utspark. Mamma blev inte glad när jag berättade vad som hänt och tyckte att jag skulle kräva skadestånd. Vilket jag ska göra. Strumpbyxorna var mina favoriter, köpta på Irland, och skorna var det första gången jag använde, och nu är de i sönder. Självklart (jag menar, varför inte?) hade jag köpt dem i USA. Så de får han minsann se till att kompensera mig för!

Så nu har jag småhaltat omkring sen i torsdags och jag kommer att ha SKITSNYGGA sommarben fulla med ärr.. Men jag har i alla fall en ny historia att berätta.