I am a fulltime Lundabo

Igår flyttade man till Lund. Det var nog den mest oplanerade flytten någonsin, total osmidighet från min sida. Jag hade packat ner allt och burit ner det på nedanvåningen redan på söndagen. Men jag var inte smart nog att tänka på att hämta nycklarna på förmiddagen. Pappa hade tagit ledigt från klockan två på jobbet och vi skulle hämta lastbilen tre (lastbilen som bokades igår morse, bör tilläggas). När jag pratade med Helene på förmiddagen visade det sig att hon hade klämt fingret på söndagkvällen och var på vårdcentralen. Jag avrådde henne från att hjälpa till att flytta, och inom mig började stressen föröka sig som kaniner på grönbete. Men hon bestämde sig för att komma ändå. Så vi hjälptes åt, plus min kära moder, med att "fylla" lastbilen. Den var stor nog för att klara mina saker x två, helt onödigt, men man tager vad man haver.

Sedan bar det av till Lund. Pappa och Helene (utrustad med Lisas nummer) i lastbilen och jag och mamma i hennes bil. Pappa och Helene på väg till Vildanden, mamma och jag till Heleneholms gymnasium. För att hämta upp Moa. Men innan vi kunde bege oss så insåg vi att ingen av oss visste var Sparta låg. (Ännu fler kaniner.) I och med att lastbilen var tvungen att vara tillbaka i Malmö prick sju eller så kostade det dubbelt så mycket så hade vi en viss tidspress på oss. Trots att vi skrev ut kartor från Eniro så körde vi vilse i Lund. Efter att Helene ringt mig och frågat var vi blev av så erkände jag nederlaget och panikringde AFB Kundcenter tio i fem. Jag trodde att de stängde fem och började nästan hyperventilera när jag insåg att jag kanske släpat alla mina grejer i en hyrd lastbil + hela familjen till Lund.. och inte har tillgång till några nycklar. Men det visade sig att de stängde sex. Vilket fick mig att lugna mig lite men tanken på att Helene och Pappa och antagligen resten av gänget (Lisa, Jessica och Pontus) packade upp grejer utan mig var minst lika stressande. Tillslut fick vi en någorlunda vägbeskrivning av killen på kundcentret och hittade efter många om och men dit. Sedan lyckades jag, tack vara skyltar som visade oss vägen till stationen och sedan fyrans bussväg, leda mamma till vildanden.

Där alla grejer redan var uppackade. När de först sa det så trodde jag att de skämtade. Antagligen hade jag i stressen och vilsenheten förlorat min tidsuppfattning. Eller så var de bara sjukt effektiva. Jag fick enormt dåligt samvete. De hade verkligen bara stått och väntat på att jag skulle komma med nycklarna. Jag lyfte knappt ett finger vid min egen flytt och det är ju helt fel. Jag bjöd alla på pizza när vi väl var färdiga men det känns som att det inte är i närheten av hur mycket tack jag borde ge dem. Kanske om jag gör JÄTTEGODA kakor till mitt kafferep så har jag fyllt upp 10% av hur mycket jag står i skuld till dem. Jag vet verkligen inte vad jag hade gjort utan dem. De är så duktiga. Love you guys.