Set to ignore

Sitter nu på nionde våningen, ovanför ett höstoranget Malmö, och tänker tillbaka på fredagen.
Vi hade nämligen lite problem med att hitta till Forum. Jag hade framförhållning och hade gått till Google Maps och ritat ut en karta. Det var meningen att det skulle vara enkelt, det låg bara 1,2 km från huvudbangården, på en relativt rak väg.

MEN, det visade sig snart att den här kartan stämde inte alls. Efter att vi hade gått i en kvart och var i ett område långt utanför kartan insåg vi att vi var tvungna att fråga efter vägen. Vi gick in i en biograf och Caroline gick fram till första paret vi såg och sa "Ursäkta?". Och sedan en gång till. Och en gång till. Men uppenbarligen var det danska paret inte ett DUGG intresserade av att hjälpa till utan vände ryggen och gick därifrån. Så då gick jag fram till kassan och frågade mannen bakom om vägen till Forum. Han verkade säker på sin sak, så vi följde hans beskrivning, där vi skulle passera två sjöar och sedan gå till vänster. Vi passerade en sjö...

men den andra kom aldrig. Då beslutade vi oss för att fråga igen. Tyvärr råkade de två unga killar jag frågade vara helt borta, då de var påtända. Men efter ett tag fick vi en någorlunda exakt vägbeskrivning. De visste trots allt att det var Greenday som skulle spela. Men efter ett tag av att ha gått neråt, tillbaks dit vi kom ifrån, hittade vi inte den stora vägen som de hade beskrivit. Då försökte Moa på nytt fråga om hjälp, men ännu en gång blev hon totalignorerad av de förbipasserande. Det var som om vi var uteliggare som var ute efter pengar. Men tillslut stannade två tjejer, som var utbytesstudenter, som visste precis var det låg. Vi fick följa dem uppför gatan, där vi nyligen varit, och de visade oss en korsning där vi bara skulle gå RAKT ner. Detta var självklart den korsningen där vi träffat de två påtända killarna.

Den här berättelsen påvisar en del saker. 1. Danskar hatar svenskar (alternativt alla utlänningar, med tanke på deras flyktingpolitik) 1. Danskar älskar knark och 3. de enda trevliga och vettiga personer som finns i Danmark är utbytesstudenter.

Ps. Det bör nämnas att 4. Jag hatar inte danskar. Jag förstår mig bara inte på dem. Ds.

GreenDay, Forum, Danmark

IJag har sett Greenday två gånger innan, båda gånger i Dublin, 2005 respektive 2006. Då var konserten exakt likadan, men eftersom de nu har släppt en ny skiva förväntade jag mig ett nytt upplägg. Riktigt så blev det väl inte. De började med att spela fyra låtar på raken från den nya skivan, 21st century breakdown, under vilka jag stod där som ett fån. Visst, jag har hört 21 guns en eller två gånger på radio och Know your enemy har fastnat någorlunda, men jag äger inte skivan och därför var det svårt att hänga med. Men sedan bröt de av med Boulevard of Broken Dreams och jag började känna peppen. För att sedan återgå till ett till spår från den nya skivan. Gah. MEN! Sedan kom en kavalkad av "gamla godingar", jag tror nog de lyckades spela låtar från alla deras skivor (förutom 1039/Smoothed out slappy hour) och dessutom låtar som inte varit deras största hits, men bra ändå - She, When I come around, King for a Day (hela scenen blinkade i regnbågsfärger).

MEN! (igen) Jag hatar mellanspel. Om det är en rockkonsert är det en rockkonsert och då är jag inte ett DUGG intresserad av långdragna gitarrsolon eller saxofonsolon eller något jävla mellanspel överhuvudtaget. Det ska gå i ett. Jag tittade mig runt omkring under ett av dessa många mellanspel och folk såg rent ut sagt uttråkade ut. Och det var jag med! Visst att man kan ta upp ett tolvårigt fan och "frälsa" honom i mitten av en låt. Det är lite lagom spexigt. Men annars är det inte okej! Och mindre explosioner tack. Första gången var det överraskande. Andra gången blev man lite rädd. Tredje gången kände man sig som om man var i mitten av en mellanösternkonflikt. Fjärde, femte och sjätte gången var man van. Och uttråkad. Men allt som allt var det en bra konsert. Allt den saknade var en lätt fylla, men det kan jag inte klandra Billie Joe och company för.

Tattoo Expo XV

I fredags var jag och min kära lillasyster på Tatueringsmässan på Amiralen som återkommer varje år. Jag var mest där för att kolla läget. Har tänkt gå på det sen gymnasiet, men varje gång har det inte blivit av. Jag har jobbat, det har varit för dyrt och så vidare. Men nu var vi där, och det var trevligt. Skön stämning, två pubar, snygga kläder, band som spelade, och såklart en massa tatuerare. I år var där 62 olika bås att välja mellan. Hade egentligen inte tänkt tatuera mig, men Moa hade äntligen lyckats fixa mina föräldrars namnteckningar, så jag hämtade ut kontanter ifall ifall. Och rent spontant gick jag till House of Pains bås och hörde om han hade tid, och hur mycket det skulle kosta. Efter att ha fått ner priset med en hundralapp skulle jag helt plötsligt fixa stenciler. Så så snabbt gick det. Sen satt jag där helt plötsligt med nålar som gick in i min hud och lämnade färgavtryck. Bilder utlovas snart.